Hoppa till sidans innehåll

Jag är en IRONMAN!

09 DEC 2013 20:44
Det är något som bara en begränsad skara kan säga utan att ljuga. Christopher Nilsson är en av dem som fått det som belöning efter många timmars träning, tankar och ett livspussel. Här kan du läsa hans berättelse om hur han blev en IRONMAN.
  • Skapad: 09 DEC 2013 20:44

För min del började hela detta äventyret för många år sedan när jag hade gjort
klassikern. Sedan fick jag i present av frun en mini triathlon nere i
Falsterbo-Skanör. Jag fastnade direkt för det och tanken började gro på att göra
en Ironman. Tiden gick vidare och jag körde någon mer mini bland annat i Kalmar.
Gjorde en Olympisk i Kilsbergen, Örebro. Efter det så bestämde jag mig på allvar
för att jag skulle göra en Ironman, någon gång. Projektet lades upp över lång
tid ca 3år. Efter ett tag så bestämde jag mig för att skaffa mig en PT för att
få hjälp med min träning. Började träna med en kille men tyckte inte att jag
fick ut det jag ville ha av min träning där och sökte vidare. Följde Madde lite
via hennes blogg och min lillebror hade valt henne som PT. Hon hade då tränat
lite andra klienter inom triathlon och nu hade hon även sadlat om till att
springa ultra och då tänkte jag att hon måste kunna det här. Valde sedan att ta
kontakt med Madde och fick ett positivt gensvar och vi har nog tränat ihop under
ca 2 års tid.
Tittar vi lite mer på träningen inför tävlingen så kan man dela
upp det i två steg den första tiden när vi har försökt bygga upp en kropp som
tål stryk och detta har gjorts succesivt och sedan sista halvåret när vi ökat
mängden rejält och toppningen mot slutet. Jag har under hela resans gång haft
ett enormt stöd av min fru som tränar också, för utan henne så hade inte det
funkat. Det fungerar inte om man som i mitt fall tränat mellan 7-12 timmar i
veckan i två års tid om inte den andrar tränar. För att få träningen att fungera
i min vardag så har jag hela tiden planerat för att få in min träning och
prioriterat den högt.  Jag har kört rätt mycket morgonträning för att ta så lite
av familjens tid som möjligt, klockan har ofta ringt klockan halv sex på
lördagen för att man har ett långpass löpning, har sönerna haft fotbollsmatch så
har jag cyklat dit och det rätt ofta för då tar jag ingen tid från familjen.
Enkelt kan man säga att prioriteringsordningen som varit är: När, var och hur
kan jag träna- sedan har jag anpassat det andra efter det.
Visst har jag
kommit in i perioder när jag varit trött på det men då har det varit skönt att
ha ett träningsschema att följa och på så vis bara kunna bocka av pass efter
pass.
Vi anlände till Kalmar några dagar innan för att det skulle hämtas
utrustning, gå på möten och checka in alla saker och förbereda sig. Natten innan
sov jag ca två timmar det gick helt enkelt inte sova. Klockan ringde kvart över
fyra och då var det bara att gå upp. När vi satt vid frukost så frågade frun vad
jag tänkte på och den enda känslan som jag hade var att jag har aldrig känt mig
så ensam någon gång som jag gjorde just då, för Ironman handlar om att det är du
mot klockan. Gjorde sedan de sista förberedelserna och vi gick mot
växlingsområdet. Kollade trycket i däcken på cykeln, fyllde på min vätska och
sedan var det bara att invänta starten.
När vi står där i vattnet så spelas
nationalsången och sedan ”Just idag är jag stark” med Kenta. Proffsen startar
och vi har fem minuter kvar. Då släpper all ångest, all nervositet och jag kände
nu kör vi.
Loppet i sig var en njutning från början till slut, när man väl
kommit igång, innan var känslorna väldigt blandade. Ena sekunden så kände man
att det här fixar jag, för att i nästa sekund känna att det här går
aldrig.
Simningen som är min starka gren gick bra och det kändes aldrig tungt
trots att det var rätt grov sjö. Kom iväg bra och hittade fritt vatten, men fick
som alla andra slåss lite vid bojarna när man skulle runt. Det kritiska annars
är att det är så många som ska iväg samtidigt och det är lätt att få panik, men
som sagt det gick kanon. Upp ur vattnet och in till växling. Hade bestämt i
förväg att jag inte skulle rusa på växlingarna utan ta det rätt lugnt. (tid
1.10.24)
Iväg på cyklingen och det var detta som jag var mest rädd för, rädd
kanske är fel ord men ute på Öland så blir du rätt ensam och du får inte samma
stöd och support som under löpningen. Cyklingen var tuff, det blåste rätt rejält
och de första fem milen på cyklingen blev ett krig med vindar. Den enda trösten
då är att man får vinden i ryggen efter fem mil. Hade från början bestämt mig
för att jag skulle strunta i hastigheten på cyklingen och låta pulsen styra och
det var nog tur det. För om jag hade krigat och kört efter hastighet så hade jag
fått betala för det på slutet. När vi sedan vände upp och fick sida/medvind så
rullade tre-fyra mil på rätt snabbt tills vi skulle korsa över Allvaret och
möttes då återigen av rejäl sidvind. När vi väl hade passerat över så fick vi
lite vila innan vi kom till Ölandsbron där vinden återigen slog rätt i sidan.
Sista loopen på fastlandet på nästan sex mil blev tuff. Jag missade min langning
av potatismos och visste att jag skulle få betala för det under löpningen.
Påminde mig själv igen om vikten att köra smart och inte dra för hårt nu när det
började bli nära växling, bara fem mil kvar. Här fick jag nog den största dippen
under hela dagen. Nu blev det jobbigt för det var så nära växling men ändå en
och en halvtimme bort och resten av cyklingen blev huvud mot kropp och även lite
motvind de sista två milen. När jag väl kom in till växlingen så visste jag att
jag skulle klara det, för springa det kan jag. Bytte byxor till ett par
löparbyxor tog med lite chips och Resorb för att få tillbaka lite salter och
mineraler. Tog även med mig salttabletter ut på löpningen. (tid
6.06.33)
Sprang iväg och allt kändes kanon, nu var det bara en mara kvar.
Planen var att ligga runt 5 min/km, men kände rätt snabbt att det skulle bli
tufft och slog av lite på tempot, bestämde mig för att köra smart. Träffade
Madde och familjen efter ca 2 km löpning och det kändes bra att få lite stöd.
Valde att gå vid alla vätskekontroller för att få i mig energi och framförallt
dricka. Kände efter en stunds löpning att jag har något under foten i skon
stannade för att kolla vad det var och hittade ingenting. Det gjorde riktigt ont
och fick stanna igen efter bara någon km, utan resultat även denna gången. Nu
bestämde jag mig för att det fick göra hur ont det ville, skulle inte stanna och
kolla fler gånger. När jag sedan kom in i Kalmar så var det sådan stämning så
man glömde bort allt annat. Det är utan tvivel den häftigaste maran jag sprungit
och det är publiken i Kalmars förtjänst- ett stort tack! Gav mig iväg på ett
nytt varv med stort självförtroende och mötte mitt ”team” på samma ställe och
fick reda på att jag såg stark ut. Tanken var att jag skulle springa en halvmara
innan jag fick gå på något annat ställe innan vid vätskekontrollerna. När jag
kom till halvmaradistansen så tänkte jag att jag springer två varv innan jag
går, sagt och gjort vi sprang vidare. Kom in i Kalmar igen och möts av samma
jubel, sprang och slängde slängkyssar till publiken och fick alla med mig, detta
var mitt sätt för att hålla borta min trötthet. För under början av detta varvet
så höll min mage på att rasa ihop fullständigt och detta tack vare att jag
missade mitt potatismos på cyklingen. Det här varvet gick på vatten vid alla
vätskestationer- dricka lite och sedan resten i nacken och på huvudet, ta en
citronbit och lite mer vatten. Ut igen och nu hade jag ett grönt och ett gult
band runt armen och det innebar att jag skulle gå i mål istället för att varva
nästa varv. Madde tyckte det såg lätt ut och att det var dags för att öka, men
jag hade bestämt mig för att köra smart. Prövade att ta en gel under sista
varvet men det vände sig, så det fick bli vatten, citron, lite chips och lite
cola. Fötterna rullade på och även km skyltarna. 36, 38 och sedan 40, den sista
innan målgång. Två km kvar och jag fick hålla tillbaka tårarna för att jag
visste att nu fixar jag det. Jag har över sex och en halvtimme på mig innan
målet stänger. Känslan när man kommer på Storgatan i Kalmar med folk som jublar
och skriker ens namn går inte att förklara, den sista biten är ren njutning. När
man sedan kommer upp på den blå mattan hundra meter innan målgång och man hör
Paul K säga orden ”Christopher, You are an Ironman!” den är obetalbar. Just
dessa fyra ord har gjort att man klarat några av det tuffaste träningspassen på
slutet, för det var dom man ville höra. (tid 4.07.09)
När jag sitter så här
och skriver dagen efter så känner jag mig pigg. Jag har under hela resan varit
beredd på att det kommer att göra ont och den träningen som jag har lagt ner är
för att jag ska ha så lite ont som möjligt efter loppet och det har funkat.
Skulle någon säga till mig idag att du måste göra samma sak idag igen så hade
det funkat det hade gjort ondare än igår men det skulle gå. Funderar ni nu på om
det blir fler Ironman tävlingar så är svaret enkelt, JA. Kanske i Kalmar igen,
kanske inte, men fler blir det. Det som jag däremot tror är att inget kommer slå
känslan i Kalmar. Dels för att det var den första men den största skillnaden
tror jag är publiken, tack för ert stöd!
Ett stort tack till Madde, vi gjorde
det. Resan som vi gjort är det häftigaste som jag upplevt under mitt idrottande.
 Tack också till Johan Samuelsson som också körde sin första Ironman, vi har
bollat mycket frågor och funderingar. Det största tacket till min fru och mina
barn för att ni har stöttat och supportat mig under resan.
Anledningen till
att det föll på just en Ironman är nog att jag tycker om att utmana mig själv
samtidigt som jag tycker att det är den ultimata utmaningen. 3,86 km simning,
180,2 km cykel och sedan så springer vi 42195 m och det har jag gjort, det
innebär att jag är en IRONMAN!

Skribent: Andreas Nilsson
Epost: This is a mailto link

 

Friidrottsknapp

 

Löparknapp

 

Orienteringsknapp

 

Skidknapp

 

Postadress:
Markaryds FK - Orientering
Box 62
28522 Markaryd

Kontakt:
Tel: 0767865081
E-post: This is a mailto link

Se all info